Det här är min sista text i Helsingborgs Dagblad. Nu tänker jag ta itu med min att göra-lista.
Jag har inga tankar på att dö inom den närmaste tiden. Samtidigt har jag heller inget intresse av att förlänga mitt liv in absurdum genom att krypa ner i en kryotank och skjutas ut i rymden. Hela grejen med att vakna upp på vad som verkar vara en främmande planet, för att sedan efter att snavat över spillrorna av Magnus Stenbocksstatyn, inse att det är jorden, skrämmer mig.
Det finns sjukvårdspersonal som fört statistik över vad människor ångrar mest på sin dödsbädd. Resultatet är det förväntade: ånger över att inte ha följt sina drömmar, över att ha jobbat för mycket, inte umgåtts tillräckligt med familj och vänner, varit känslomässigt feg och inte unnat sig att vara lycklig.
Jag arbetar lågintensivt med att ångra så lite som möjligt den dag jag kolar vippen. Men skulle jag tvingas checka ut i all hast finns det, trots allt, en del saker som jag skulle gräma mig över. Bland annat sådant som står på min bucket list, men som jag av olika skäl inte hunnit med. Tyvärr innehåller listan en del omöjligheter, som att se Ramones uppträda live 1977, författa den stora amerikanska romanen och besöka Lee Perrys Black Ark-studio.
Flera av punkterna hänger annars ihop med idrott. I programförklaringen till min blogg Löpande Tankar avslöjar jag att min löpardröm är att en dag springa ett maratonlopp på en tid under tre timmar.
Det drömmer jag fortfarande om, fast inte lika starkt som i september 2012 när jag skrev min första bloggtext. I dag hade jag föredragit att springa 800 meter under två minuter, som är mycket svårare.
Det finns en anledning till att jag inte är beredd att förpassa den ambitionen till kategorin ”omöjligheter”. Anledningen heter Gunnar Durén.
Vem? Om veteran-friidrottare fått den uppmärksamhet som de förtjänar hade jag inte behövt förklara. Gunnar Durén, 51 år, är bäst i världen i sin ålderskategori på 800 meter. I Globen i februari i år sprang han på 1.59.69 och missade världsrekordet på sträckan i M50-klassen med en viskning (sju hundradelar).
Till saken hör att han aldrig tidigare sprungit snabbare, han började med löpning först som 43-åring. När jag träffade Gunnar Durén häromdagen frågade jag honom om det hände att han grämde sig över att han inte började springa seriöst som ung. Svaret han gav kan sammanfattas ”Nej!”, vilket kändes befriande att höra.
Det här är min sista text i Helsingborgs Dagblad. Jag har bestämt mig för att springa vidare och ta itu med små och stora drömmar.
